Theo ligger och sover, varit vaken jätte mycket idag. Verkar inte vara någon riktigt bra dag idag, hungig men somnar när man äter och så fort man vaknar så somnar man igen. Jätte mammig och jag får inte ligga på sidan utan han skulle ligga på mej. 

Mitt lilla hjärta <3

Snart kommer älsklingen hem och då hoppas jag han är hungrig, för det är då jag. Inte hunnit äta idag då jag inte fått släppa Theo riktigt, han som brukar sova så otroligt bra och vara så hyper extremt lugn.

8 dagar har gått sen jag skrev här sist och mitt liv är helt annorlund, helt underbart!

Ni som följer min blogg vet att jag var till Hudiksvall på 41 veckorskontroll den 18. När jag satt på bussen på vägen hem så började jag få värkar, ca 45 min efter att dom skrapat med fingret och retat lite.

Dom flera varma duschar som jag brukat göra när jag haft förvärkar men den här gången ville det inte släppa, det bara fortsatte. Sakta men säkert stregrades dom och blev starkare och starkare.

Det kändes inte riktigt som att det var på gång riktigt än, jag var sjukligt trött efter att inte kunnat sova nånting knappt på 2 veckor. 

Ringde förlossningen och frågade om dom trodde det var riktiga värkar eller förvärkar bara. Hon tyckte det mer lät som riktiga värkar men sa även att det är nog intedags riktigt än och att jag var så otroligt trött.

Hon bad mej ta alvedon oc prova sova lite, och gic inte det skulle jag ringa en gång till och åka in. 

La mej en stund, men värkarna blev sneppet starkare och jag kunde verkligen inte slappna av. Tog några små promenader i området, duscha ännu en gång, la mej till och från men insåg till slut att jag inte skulle få någon sömn alls.

Så 00.14 får vi iväg mot förlossningen i hopp om att jag skulle få någon smärtlindning eler något så jag kunde få vila ut innan det var dax.

När jag kom in fick jag ett rum på en gång och dom kollade hur öppen jag var, 3 cm. Jag ville ha något som gjorde att jag kunde slappna av eftersom det inte var dags riktigt än men jag måsta vara öppen 4 cm för att få ryggmärgsbedövningen.

Jag fick en värmekudde i alla fall men kunde ju inte slappna av, värkarna var för kraftig och jag kände verkligen hur mycket jag behövde vila. Till slut fick jag morfin, smärtstillande och lugnande och det funka kanon. Fick sova lite grann, och kunde äntligen få slappna av.

På morgonen var dom in och kolla massa saker, jag bara halv sov, var fortfarande hur trött som helst. Hade inte ork att reagera på vad dom gjorde. 

Jag var då öppen 4 cm och kunde få ryggmärgsbedövningen. Va skönt tänkte jag, slipper känna av dom här värkarna så extremt. Så vart det ju inte, den tog inte på mej så det vart som att vara utan. 

Klockan gick och det var dags att sätta fart på det hela, jag halv sov frtfarande men till slut så sa dom att jag måsta kliva upp. 

Ställde mej vid ett gåbord och Thimmy följde med mej och lika så hon sköterskan som var inne på rummet med mej under hela tiden fram och tillbaka.

Stackars dom fick springa efter påsar hela tiden för så fort jag rörde mej så spydde jag. 

La mej en sväng igen sen upp igen och gick en liten sväng sen fick jag sitta på en pilatesboll i några minuter. 

Dom kollade igen hur öppen jag var, poff 10 cm. Så från att jag hade varit uppe och gått lite lite grann och suttit någon minut på pilatesbillen öppnades jag 6 cm.

Herregud nu var det ju dags att lägga se och krysta, jag som trodde det skulle ta längre. Men äntligen hade jag blivit lite piggare i alla fall. 

Värkarna gjorde sjukt ont och det var ju för sent att få någon mer bedövning, jag var ju redan helt öppen. Andningen var svår för mej eftersom jag har fråblem att andas i vanligt fall. Det var svårt att komma in i andningen, ville hela tiden spänna mej i stället.

Sen var jag lite komiskt nog livrädd att jag skulle skita på mej, det var under tiden det värsta som kunde hända då. Jag vågade verkligen inte riktigt krysta för tänk om jag skulle göra de. Dom säger att dom varit med om det för och att dom torkar bort det snabbt i så fall och att detär ingen fara. Å jag säger: Men jag har ju aldrig ens fisit för Thimmy, ska jag börja med att skita på mej då? Alla garva där inne och till slut inspg jag väl att det fick gå som det ville. Men som tur var klarade jag mej ifrån de =D

Började krysta, sen klöpp dom ett litet snitt och bad läkarn komma och trycka på magen så att allt skulle gå fortare och poff var min lille son ute.

Det var overkliget! Först när jag ser att han kommit ut förstod jag att det verkligen var sant, han var min verkligen! 

Glömde totalt bort att fråga kön, tänkte inte på det för fem öre, sen helt plötslitgt säger dom pojk och jag frågar va? Tänkte inte på att kön existera då, tänkte bara på att barnet var mitt

Dom la upp han på mitt bröst och han började på en gång söka efter bröstet, tussade på halsen och så fort dom torkat av han och så började jag att amma honom, i 1 timme och 20 minuer. Dom behövde inte ens hjälpa mej, funkade klockrent och har gjort det hela tiden. 

Vi fick stanna på BB i 2 dygn eftersom jag hade en GBS bakteri i kroppen som kunde vara skadligt för barnet, fick därför antibiotika under förlossningen.

Sen hörde hon ett blåsljud i hjärtat, trodde absolut inte att det var något men föräkringskull tänkte hon kolla det. Så vi fick välja mellan att stanna kvar någon extra timme ellr åka tillbaka om en vecka. Vi stannade kvar och när hon lyssnade igen så var ljudet borta men dom gorde ändå ett ultraljud =)

Han föddes den 19 oktober klockan 12:22

Vägde 3424 g

Var 51 cm lång    

Vägningen 2 dagar senare vägde han 3270 g

Han hade inte fått bakterien och allt visade bra så vi kunde äntligen få åka hem och njuta av familjelivet

Han är hur lugn som helst, är kanon duktig på att amma, sover jätte bra och ja, det kan inte gå bättre, så det är bara hålla tummarna att det fortsätter så.