Saknar min sötnos men vill interiktigt erkänna de. Små tjurig på han sen igår. Men han har ju knappt försökt bry sej idag heller så då kan han få vara för sej själv, verka ju som han ville de. 

Lite komiskt att han sitter och pratar om attt flytta ihop sen men vi ses för mycke nu och behöver vara ifrån varandre lite. Visste men då är han nog inte beredd på att flytta ihop, jag har bott tillsammans med en kille förut och man är uppi varandra hela tiden. 

Hittade en blogg och fastnade, läste vart enda ord hon skrivit. Hon skriver så bra.

http://feelingthis.bloggplatsen.se/

Känner igen mej på många sätt, sitter och tänker tillbaka. Det finns fortfarande mycket kvar men det är mycket bättre. 

Det är otroligt hur bra man blir på att spela, hur jobbigt det än är och hur otroligt dåligt man än mår så behöver ingen förstå, man går till skolan med sitt fejkade leende. Men man tycker ändå att folk borde förstå eller är det svårt? Det finns ju så otroligt många tecken som visar på att man inte mår bra. Eller ser man bara sånt om man varit med om själv och vet hur det är?

Högstadiet

Ätstörningarna kom plötsligt uttan någon anledning, vad jag vet. Var lite emot sånt innan, eller inte emot och emot men man fick en oro när man visste att någon hade, vad ska man göra? Man kan ju inte tvinga någon till något.  

Men så en dag var det äcklig mat i skolan, jag lät bli att äta, när vi kom hem så skulle jag iväg på någon slags träning, vi skulle ha någon slags kabare. Hann inte äta något när jag kom hem plus att jag aldrig varit någon frukost människa direkt så hade inte fått i mej något under dagen. I slutet av träningen började jag må illa, gick in på toan och spydde. Sen efter det slutade jag äta frukost, mat i skolan och ibland hemma. Ljög om att jag redan ätit, åt jag så åt jag mini lite, spydde ofta upp maten som jag åt. Satte på duschen så att det inte skulle höras lika väl. 

Ätstörningarna tog väldigt på humöret, jag var jämt lätt irriterad och jag har alltid haft sömnproblem men dom blev knappast bättre av att inte få i sej mat som man ska. Jag såg mej själv på ett sätt som andra inte såg på, man får en annan bild, man tycker man ä så fet, ful och äcklig, man känner att man inte duger och massa. Vissa människor förstår inte hur det är och drar sej lätt undan.

Dom vet inte hur det är men dom märker skillnad på en. 

Jag tog ut min ilska och hur jag mådde på min mamma och min lillebror. Jag sa nervärderande saker till min lillebror dagligen från att han var 11 år tills han fyllt 12. Hans självförtroende sjönk självklart och jag insåg inte själv hur jag höll på, insåg inte vad jag gjorde eller hur jag fick han att må. En dag när jag kom in på hans rum och så ligger han där på golvet med en kniv brevid sej, jag trodde han bara fula sej och skämta, börja prata med han men haan vägra svara, till slut fick jag panik, börja skrika och tårarna rann. Jag älska ju verkligen min lillebror och jag vet inte varför jag hävde ur mej alla taskiga hemska saker. Men så reser han sej och skrattar. Först då inser jag vad i helvete jag hållt på med, hur jag fått han att må genom att ta ut hur jag själv mår på han, så otroligt många hemska ord. Jag började göra allt för att bygga upp det jag förstört, berömde han för allt han gjort och peppa han till massa saker och verkligen försökte allt jag kunde och lite till. Alla märkte skillnad, skolan påpeka vad duktig han blivit i skolan, och självförtroendet blev bättre än det någonsin varit, allt blev bättre. Men att jag fått ha till att vilja ta livet av sej nöter alltid i mitt huvud, även fast vi har en sjukt nära kontakt nu. Vi finns alltid där för varandra och jag kan säga att han är anledningen till att jag lever idag, ingen har funnits där så mycket som min lillebror, eller på ett sånt sätt. Han är väldigt tyst och han visar inte känslor men när det väl behövs så är det starkt och ja ni kan inte förstå. Skulle nog inte kunna klara mej utan honom, han är den betydelsefullaste personen i mitt liv.

Tog även ut min ilska på mamma, vi bråkade konstant, över ingenting egentligen men vi bråka, jag var alltid förbannad på henne. Jag blev beroende av att bråka med henne, mådde skit när vi bråkade men på ett sätt mådde jag ändå bättre. Folk säger att man inte hatar sin mamma men jag gjorde verkligen de, jag hoppades hela tiden på att min mamma och pappa skulle skilja sej så jag fick flytta iväg med min underbara pappa. Men så vart det aldrig och idag är jag överlycklig för det! 

Man inser inte hur man är, vad man verkligen gör och hur mycket man sårar dom som är i sin närhet. Jag betedde mej verkligen som ett svin och 1000 gånger mer där till. 

Men många anledningar till att jag mår dåligt ar med min mamma att göra. Hon har alltid varit väldigt bra på att påpeka vad hon tyck är fel hos folk. Sminka sej tidigt, skaffa barn tidigt, klä sej hur man vill, göra hur man vill. Eller tidigt och tidigt, i hgstadie åldern. Det fick mej att alltid vara osäker, vad ska mamma tycka om jag skulle göra si och så? Det växte och till slut kändes det som om jag måsta göra allt för att det skulle passa henne och jag skulle göra henne nöjd. Levde inte som jag vill utan som hon ville. Till slut var det inte bara henne jag skulle duga inför då var det hela världen. Våga inte riktigt tycka något själv, göra som jag ville, allt verkligen. Vad skulle andra tycka? Skulle det duga? Jag blev väldigt osäker i skolan och våga inte riktigt be om hjälp på lektionerna, för dom tycker väl att jag är knäpp som inte förstår. Halkade efter och sen när jg väl bad om hjälp så fick jag ingen hjälp, fick höra att jag varr så jävla jollig som säger att jag itne kan fast jag kan, men jag kunde inte, jag förstod inte helheten i det hela så därför har jag itne kunnat få något betyg i det ämnet under åren. 

Lessnade på tjatet om att jag var jollig, såg ingen ide att gå på lektionerna eftersom jag ändå inte fick hjälpen som jag själv visste att jag behövede så jag hängde ute i koridoren och lyssnade på musik. Börja skita i vad lärarna sa. 

Allt blev till en ond cirkel, mådde dåligt hemma, problem i skolan, och vännerna drog sej undan för jag blev ju annorlunda. Cirkeln blev bara större och större. Jag kände att jag inte var värd något alls, jag hade tappat nästan varenda kompis jag hade på hela skolan, började hänga på ett annat ställe, umgicks bara med folk från andra skolor och fick as mycke nya vänner. Började hålla på med killar för att känna att jag dög, det varade bara för stunden och jag ångrade med alltid efteråt, kände mej äcklig, smutsig, fick ju ett större antal än dom andra. Men samtidigt behövde jag få känna att jag dög. Många börja prata om mej för alla visste vem jag var eftersom jag hade en sjudundrans stor umgängeskrets, mycke avundsjuka och sen är det väl inte så fint om en 14 åring ligger med flera killar och umgås mest med killar som är flera år äldre. Pratet gjorde att jag mådde ännu sämre, jag hann inte med alla vänner så tappade flera gäng. 

Jag ville börja ett nytt liv, jag hade förändrats, var inte längre som innan. Det var dags att börja prata gymnasie, jag ville bort, nånstans där jag inte kände en änniska, vill starta om, ingen skulle veta något om mitt förflutna, ingen skulle dömma av falska rykten eller hur jag varit tidigare. jag behövde 50 poäng mer för att komma in på en linje som var 25 mil hemmifrån. Inte en människa trodde att jag skulle klara det, men jag trodde på mej själv, ja hade bestämt mej, där ska jag gå så jag kämpa och tro det eller ej men jag förvånade alla med min insats i skolan och jag lyckades få upp mina betyg med 50 poäng på en termin och kunde sen flytta. 

Jag började må bättre redan innan, jag börja sköta skolan och fler gamla vänner prata med mej igen och ätstörningarna började försvinna. Men kämpigt var det, kände att jag klarade av att äta i skolan igen men varje gång jag ick in och tog en tallrik så kändes det som om hela matsalen kollade på mej och tänkte ska hon äta? så jag vände alltid och gick ut och lät bli att äta, i ett år var det så, i 9an kände jag att jag kunde börja äta igen. Första terminen var bra men andra terminen började gå neråt igen.

Gymnasiet

Jag hade redan börjat sjungt ner i det mörka hålet igen och det blev bara djupare. Men det kändes skönt att flytta hemifrån och starta ett nytt liv. 

Jag började festa mycket, gillade bara några få i min klass, den linjen vara det annorlunda folk i. Umgick mer med en annan linje, men jag fortsatte sjunka, skippa skolan, drack mer, behövde bekräftelse ännu en gång. Träffa en kille, men kände att jag jag ville flytta hem igen, jag hade ju faktiskt flyttat dit i hopp om att få må bättre men jag mådde bara sämre. Flyttade hem men ångrade med för att jag hade ju killen kvar där så sökte om och började om där året efter, vi flyttade ihop och då rasade allt, min självkänsla och självförtroende hamnade i botten. Jag kunde inte  säga eller göra något för allt var fel, jag slutade gå i skolan, drack och åt för att bedöva känslor, flög upp i vikt. 

Jag kunde knappt hälsa på mina föräldrar, kunde inte ha en vän för allt var fel, han fick ständigt för sej att jag var otrogen fast jag förstår inte när jag skulle haft möjlighet till de men. Jag var dum och accepterad allt och lät det vara så, till slut vart allt värre och till slut blev man som i ett fängelse i sitt eget hem. Jag var seriöst rädd för han, vågade inte säga något på slutet, slutade typ prata sista året, spelade ingen roll vad jag sa till honom så skrek han och var förbannad. 

Jag fick gå på bup och massa psykologer, kuratorer och så. Ingen hjälpte riktigt förutom en äldre tant på bup, men det var ju 25 mil dit så jag orkade inte hålla på och gå där plus att jagt fylle 18 och måsta skrivas ut. Har provat att gå till fler efter det men aldrig lyckats hitta någon bra som verkligen förstår, lyssnar eller ser igenom mej som hon gjorde.

Nu har det gått flera år sedan det tog slut och jag flyttade till hemmaplan, mår bättre men absolut inte helt bra, kämpar fortfarande varje dag med att ta mej upp. Jag vart så ner tryckt och alla ord och meningar sitter inprintade i huvudet och det gör att jag inte kan ha någon riktig relation till människor längre. Det är för mycket som sitter kvar i mitt huvud som spelas upp och påminner mej. Jag duger inge för någon, alla förtjänar någon bättre än mej, stackars unge som ska behöva växa upp med mej som mamma, och miljoner meningar till.

Det är ofta man funderar på om det faktiskt är så. Är alla värd nån bättre än mej? Så ska jag försvinna för att alla ska slippa mej? 

Skulle jag gjort abort för att barnet ska slippa växa upp och ha mej som mamma?

Är jag verkligen så extremt hemsk? Ibland undrar man, jag försöker prejja bort tankarna och tänka att det stämme inte en ibland undrar man är det kanske så? Har han rätt? 

Men jag har börjat se totalt annorlunda på mitt liv, tagit bort människor som får mej att må sämre och jag mår mycke bättre.

Jag är jätte tajt med min mamma, pappa och lillebror. Dom betyder allt för mej och jag älskar dom så otroligt mycket och jag är så otroligt glad och tacksam att dom stod ut med mej trots att jag vartit som jag varit förut. Dom finns alltid där för mej och stöttar och hjälper om jag vill ha hjälp.

Igår var det sista april och jag jobbade dag, kom på att jag skulle åka till mamma och pappa. Kände inte för att sitta hemma helt ensam och ha tråkigt när alla andra är ute och roar sej, äter gott och har det mysigt. Ringde mamma och sa att jag ville bli bjuden på mat så blev hämtad och god mat blev det sen åkte vi ner och kollade på majbrasan. 

Var hur trött som helst, orkade inte vara där så länge så vi åkte hem och åt efterrätt och såg på lite tv sen blev det sängen för min del. 

Humöret var kasst och samma idag, vaknade och var fortfarande på dåligt humör över en viss sak sen kommer jag till jobbet och dom har strunta i att göra det dom ska så i 40 minuter får jag stå och göra kvällsgörat innan jag väl kan börja göra det jag skulle göra på morgon, bra nog less man blir då. Och ännu värre när jag får höra att dom var klar 3 timmar innan dom stängde. Hade dom inte kunnat gjort sakerna då? Ren jävla lathet är vad det är!!!!

Nu ska jag skruva hylla, städa garderoben, bära ut i förådet, byta sängkläder och städa hela lägenheten. Inte alls på humör för det men det måste ju göras. Katten får stanna ute så kan jag spela musik precis som jag vill, högt och skrikmusik, det är vad jag behöver nu.