Vecka 14 och min mage har börjat ändra form. Udda nog har jag bara gått ner sedan jag lev gravid, måste snart använda skärp till mina jobbarbyxor och det var många månader sen jag behövde det sist.

Idag har jag och sötnosen stor städat min lägenhet och nu står han vid spisen och lagar mat åt oss. Så gulligt, får världens lyx, det här är jag inte van vid.

Jag kan inte ha det mycke bättre, väntar barn och det känns underbart trots att jag inte riktigt kunnat förstå det helt. Fick första kläderna igår av en vän, hur söta som helst.

Sen har jag träffat en sjukt underbar kille. Kan inte direkt säga att han riktigt är min stil, men det är det sista som gör något, han är underbar. Har aldrig träffat någon så speciell människa någon gång i hela mitt liv.

Personen accepterar mej precis som jag är, mer än någon annan gjort, förutom min bror. Han finns där, stöttar en, är hur snäll och go som helst, det är inte bara lek, det är fint.

Igår tog jag upp ämnet som jag undvikit att prata om som nött i mitt huvud hela veckan. Han vet ju sen längeatt jag är gravid och allt med de. Men sen det vart vi har vi inte pratat om det så längre, jag har inte riktigt vågat, osäker på hur han reagerar. Kan säga att jag oroa mej i onödan. Frågade om det inte kändes konstigt/fel eller någonting att jag redan är gravid och vi blivit tillsammans. Verkligen inte, bara jag är lycklig och är glad för mitt val så var det huvudsaken då spelade det ingen roll. Han har erbjudit sej att följa med på saker som har med allt det där att göra om jag ville, det skulle jag aldrig vågat be an om själv, men det känns så underbart. Han ska följa med på mitt ultraljud om en månad, han bryr sej verkligen och finns där.

Finns mängder mer att berätta om honom men det skulle ta evigheter, han är mer än underbar<3

Jag är både förbannad och överlycklig, vet inte vad jag ska göra. Humöret går neråt men samtidigt är jag överlycklig över att livet ör som det är just nu.

Men några saker har verkligen gjort mej irriterad. Börjar med att jag får veta att det är min egna syster som börjat spriit ut ryktet om mej och att jag är gravid, hur jag blev och allt. Folk har hackat på mej som bara den för dom vet ju inte ens allt, hur allt ligger till, dom har hört rykten som spridits och ja jag vet inte allt men de jag vet är att det startade från min egna syster.

Det andra som gör mej irriterad är att en viss person vägrar släppa taget och inse och gå vidare här i livet oh låta andra få leva sitt liv och må bra. Man behöver inte nöt ringa familj, vänner, flickvän m.m för att lyckas få tag på någon som itne vill veta av en. Vägrar acceptera trots att det förklaras hur det ligger till och allt.

Tiden flyger iväg, jag går snart in i veccka 15 och i maj ska jag få åka på ultraljud, tro om man verkligen längtar.

Har fortfarande inte förstått att det är sant, att jag är med barn, att jag ska bli mamma. Det är obegripligt, men jag hoppas jag förstår snart.

Dom ska börja med en mammagrupp på mödravårdscentralen, där vi blir 3 eller 4 tjejer som ska bli ensamstående föräldrar. Det skulle vara några tjejer som var runt min ålder och sitter i liknande situationer, det känns riktigt bra och jag längtar verkligen tills det börjar.

Jag ska även få träffa en kostrådgivare genom att jag haft ätstörningaroch tycker att det är lite smått jobbigt med maten och har inte allt för bra koll och även kanske börja gå till kuraton, tror det börjar behövas.

Människor hugger mot en, tycker man är dum i huve som väljer dom val man väljer. Det var jobbigt från början men det började kännas bra, jag lyckades tackla bort och inte se dåliga saker som fick mej att må sämre. Men så börja alla prata, hur kan hon va så dum och behålla barnet är hon ska vara ensam, när hon inte har någon pojkvän, och hur i helvete tänker hon när hon sk behålla ett barn, hon vart ju våldtagen. Dom ber mej ta bort för det är ju så fel att behålla, men barn som barn säger jag, jag klarar heller inte av en abort till, gjort det förut och det är något jag inte kommer över, flera år har gått och jag känner fortfarande att det är mitt livs största misstag.

Men det är gånger jag börjat fundera på om jag gjort rätt, ska jag verkligen följa mitt eget hjärta eller ska jag följa alla andras? Jag tänkte fråga om det var för sent att ta bort de, men ångrade mej, jag vill ju verkligen ha det, trots hur det är. Det jobbiga är bara hur folk beter sej, hackar mot mej, dom vägrar acceptera mina val och viljor, dom sprider runt saker som inte ens stämmer, och det fulaste av allt är att tydligen så vet folket mer än vad jag vet hur jag ska lösa allt, det har jag hört i ryktesväg så nu vet jag hur det kommer lösa sej haha. Det är komiskt men sorgligt, man mår verkligen piss när dom håller på, dom slutar ju inte, bara fortsätter nöta med kommentarer, allt fel som dom tycker jag gör med att behålla mitt barn som jag bär på i magen, alla lögner om mej som sägs nu, det sårar, det sårar mest, inte det att jag blev våldtagen, det är inte det värsta.

Det som jag aldrig trott skulle hända, hände. Såg dej som en sjukt bra vän men inget mer, speciellt med tanke på hur vi lärt känna varandra, men de ändrades. Det bara hände, och jag njuter av varje dag jag får spendera med dej.

Vi får se om det blir något, men det blir komplicerat, eller? Iallafall för dej? Tror jag, för mej vore det underbart, perfekt tajming, nu jag behöver det som mest.

Du har funnits här för mej i flera veckor, lyssnat på mej, tröstat mej, roat mej, bara funnits där.

Du vet nästan allt om mej fast vi inte känner varandra allt för väl än, du vet mer än dom flesta vet om mej, du lyssnar verkligen och bryr dej.

Nu är det duschen som gäller sen får jag spendera min kväll/natt med dej för 5 natten i rad. Underbart att få somna och vakna upp brevid dej